tisdag 19 oktober 2010

Jag vill vara i varje-dag-yogan

Idag var jag tillbaka hos Natalia igen och kämpar med mina rädslor i yogan. Så härligt. Jag har varit iväg och "knarkat" lite olika workshops, och nu kommit till punkten att jag kanske ska ta det lite lugnt med just workshops. Det finns en risk att man blir helt uttröttad, tom på något sätt. För mycket information, som till slut gör att jag försvinner från yogan. Från stommen, varför jag yogar och vad yogan gör för mig. För mitt inre, för glädjen i mig. Att jag tappar bort mig och känner mig som värsta losern. Typ här har jag yogat varje dag i tio års tid och ÄNDÅ inte fattat att jag gör fel. Som lärare måste man vara försiktig med vad man förmedlar. Jag vet det är svårt. Men jag vill aldrig gå ifrån en yogaklass och känna mig dålig. jag vill gå ifrån en yogaklass och känna en lust att vilja lära mer, våga mer. Utmana mig att göra sånt som är lite småläskigt, men i en trygg miljö. Förstår du vad jag menar?

Yoga gör mig glad - vanligtvis. Jag vill röra min kropp. Jag vill bända den och jag vill jobba med min kropp. Jag vill inte hela tiden tänka på att jag gör fel. Min kropp har varit med ett tag nu, den känner när nåt är fel. Den vet när den är trött och inte vill mer.
Den stannar upp när det gör ont. Den tar det lugnt när den behöver.
Jag tror jag har det redskapet.
Eller att jag förstår min kropp lite.
Men yogan gör mig glad. Det vill jag hålla kvar vid.
Jag vill inte att yogan ska vara nåt svårbegripligt som bara vissa kan ta till sig.
Yoga är folkligt. Yoga är för alla.
Och det gäller liksom inte bara filosofin, utan också rörelserna.
Livet är till för att levas, inte förstås. Och som Tommy Hellsten säger; Den som gör tvärtom, alltså försöker förstå livet istället för att leva det, har gjort sitt eget huvud till den högsta auktoriteten. Det där skulle man kunna applicera direkt på yogan. Yoga är till för att yogas, inte förstås.
Där vill inte jag hamna.
Jag vill vara i varje-dag-yogan.

torsdag 14 oktober 2010

Kvinnoyogaretreat i mars 2011

Det är så kul att novemberresan till Goa är slutsåld. Så nu finns det möjlighet att åka med i mars. Tänk vad skönt att fylla på energidepåerna med lite sol, värme, salta bad, och yoga inför våren i Sverige. Mars är ju också en lång månad när kroppen och själen just brukar längta efter lite sol på näsan.
Här finns det information om resan:

http://www.inshapetravel.se/resmal/indien/indien_karinbjorkegren.asp

tisdag 12 oktober 2010

Vad det är konstigt med hur man fungerar. Jag är 46 år. Jag har varit med om en del. Både glada och härliga saker, men också sorgliga och jobbiga saker, sånt jag varit tvungen att bearbeta. Jag är verkligen en förespråkare till terapi. Synd bara att det är så dyrt,och när det inte är dyrt är det krångligt att hitta en terapeut som man gillar och som vill ta emot en. Det var inte det det här skulle handla om, utan om : jag har upptäckt en sida hos mig.
Jag är stark. Vet oftast vad jag vill. Kan säga nej och ja, försöker känna efter. Vågar ta konsekvenserna om jag agerat fel.
Haha låter bra va?
Men, jag har svårt med att sätta gränser och vara alltför tydlig till folk som är nära, som vänner typ. Då menar jag när jag tycker att jag blir felbehandlad. Om jag tycker att någon som är nära, alltså vänner (för med närmsta familjen är det inte så). Men om jag upplever att en vän är dum mot mig, så får jag så ont i magen och vet inte riktigt hur jag ska värja mig. Det där tycker jag är så konstigt. Jag blir liksom ledsen för den personens skull. Och jag har märkt att de som sårat mig mest, är personer som inte gått i terapi. Att de på något sätt är omedvetet "elaka". Jag måste lära mig bli bättre på att säga; varför säger du så?, Jag blir ledsen/sårad/arg när du säger så. Jag måste lära mig att kanske inte agera argt, utan just sätta fingret på i stunden när jag faktiskt blir ledsen över något som sägs eller görs. Det där är svårt. Min utmaning helt enkelt. Ja, det är lite min reflektion en dag som denna.

måndag 4 oktober 2010

Kapotasana - man älskar och oroas över den

Vi har ju alla våra svårigehetr och lättheter i yogan. Killar brukar tycka det är jobbigt i början eftersom de, som de själva säger, känner sig så stela. Där har många av oss kvinnor lite fördelar, men som jag sagt tidigare att vara mjuk och rörlig är inte alltid det bästa. Tyvärr är många överrörliga. Killarna brukar hur som efter ett tag i ashtangayogan, förstå att de har det ganska förspänt med att de är just ofta starka. Att de orkar lyfta sig själva. De har ofta core på ett annat sätt än många kvinnor. De är liksom mer kroppstabila.
I ashtangayogan fnns en ställning i andra serien, kapotasana. Det är en riktigt kraftfull ställning. Och många saker lossnar när man tar sig in i den.
Jag har sett många gråta efter att de gjort en kapotasana. Det är som att man blottar sitt hjärta, visar hela sitt inre. Man är liksom sårbar och stark på samma gång. Jag har aldrig sett hur jag ser ut när jag gör den. Viveka Blom Nygren, ägare av Atmajyoti i Stockholm fotograferade oss elever när Alexander Medin var i stan. Det låter ju konstigt, målet är att man når hälarna med händerna. Och faktum är, hur konstigt det än låter, skönare för axlarna och hela kroppen när man väl har händerna på hälarna.